Grönare gräs, vitare snö..

Det är ju en klassiker, det där med att man pratar om att gräset alltid är grönare på andra sidan.
Jag spanade in grannens snödrivor i dag.. och konstaterade att de inte är ett dugg vitare än våra. Konstigt.. Talesättet stämmer alltså bara på gräs?
(Och blommor! Grannens rabatter är alltid finare än mina.)

Efter snödrive-spaningen gick jag vidare, runt vårt hus, till baksidan.

Härligt snöknarr under skorna.
Längtade genast efter grönt gräs mellan tårna, vilket är betydligt härligare.

Vit, fin snö från björkens grenar singlade sakta ner och landade i nacken på mig.
Det fick mig att längta efter fladdrande fjärilsvingar i sommarbris, vilket är betydligt skönare.

Kylan bet i kinderna.
Och jag saknade sommarsolen oerhört mycket just då.

”Gräset” är alltså grönare under sommarhalvåret. Allt är ju bättre på sommaren, känns det som nu åtminstone, när det är vinter.

Logiskt uträknat bör jag då alltså drömma om, längta till, och tycka att vinter är ”grönare”, då när sommaren är som varmast, och grönast?

Det konstiga är att jag inte kan påminna mig att jag någonsin längtat efter istappar när jag stoppat solvarma jordgubbar i munnen.
Inte heller har jag tänkt på snöflingor när maskrosfrön vackert seglat iväg i ljummen kvällsbris.
Och jag har garanterat inte saknat snödrivorna när jag barfota vandrat vid älvstranden med vatten upp till fotknölarna och myggornas surr i öronen.

Gräs är alltså grönare än snö.. även på den egna sidan?!