Vintermörker..

..det har det varit gott om under de senaste månaderna.
Krukväxter däremot börjar det bli ont om.

Ovanligt många av mina krukväxter deppar denna vinter.

En stor, (eller heter det lång?) flera år gammal murgröna har förvandlats till eternell.
Den har inte vissnat ner på traditionellt ”nu är jag less på livet”-manér, utan helt sonika bara plötsligt torkat till en brungrå murgröna, med alla bladen kvar och fortfarande upphängd på väggen där den vuxit hela sitt murgrönaliv..

Benjaminfikusarna visar sitt missnöje med att slänga högar av blad på mitt nyligen renskurade golv.

Paraplyaraliorna härmar benjaminfikusarna med besked.. Aldrig förr har jag plockat, eller rättare sagt sopat, vissna araliablad i denna mängd!

Husets äldsta gullranka som stått ut med, och överlevt, torka, drunkningstillbud (=övervattning under semestern..), fall från hög höjd och ogödslad tillvaro under herrans massa år ser denna vinter ut att hota med självmord.
Den förstår jag mig allvarligt talat inte på just nu.. Den ska ju tåla mörka lägen så vintermörkret kan ju inte vara orsaken till dess dåliga livsgnista. Och någon ohyra hittar jag inte på den. Och normalt lite med vatten har den fått. Ändå är den deppigare än deppig.

Mina favoriter, st. Pauliorna, lever (tror jag..) men har inte en enda blomknopp. De brukar bjuda på fin vinterfröjd på fönsterbänkarna redan i februari under normala vintrar.. Men inte i år, inte.

Listan på vinterdeppare blir lång med andra ord..

Men det finns ett undantag bland alla dessa trötta krukväxter!
Blåvingen!
Den för mig rätt nya växten.. Den har nu överlevt sin första vinter i mitt köksfönster. Den såg risig ut runt jul, den tappade blad, den tappade alla knoppar och blommor, den såg ut att ge upp precis som sina krukgrannar..
Men NU har den ryckt upp sig!
Den blommar för fullt, skjuter nya skott, ser ut att fira vårens ankomst med hejdundrande tillväxt!
Vad glad man blir för en sådan liten, blå sak..