Se stjärnor..

..och skåda ugglor.

Per och jag har skidat i flera mil (känns det som, men han hävdar att det bara var knappt en mil..) i kväll.. ute i mörker eftersom vi skulle lyssna på ugglor.
Jag är ju ingen van skidåkare så det gick lite trögt på sina ställen. Framförallt i uppförsbackar. I nedförsbackar gick det däremot alldeles för fort i stället.
Som tur var, var backarna inte så värst många.

I en uppförsbacke gjorde jag någon form av klassisk felmanöver i form av stav under skida, andra skidan plötsligt i kors med den första, halv piruett i slowmotion och sekunden därefter såg jag massor av stjärnor.
När jag sa det till Per, medan jag låg där i snödrivan och försökte reda ut trasslet av skidor och stavar, skrattade han bara och förklarade att det berodde på att det var stjärnklart på den svarta natthimlen.
Ja, ja.. stjärnor som stjärnor.. många var de i alla fall just då. Dubbelt så många som vanligt, det är jag ganska säker på.

Vurpan redde ut sig tillslut, jag kunde nöjd konstatera att jag till slut lyckats bestiga toppen på den lilla kullen.. och tog mig faktiskt ner på andra sidan av den också. Inte på något stilrent, profsigt skidåkarsätt.. men ner kom jag.
Ganska snöig dock, efteråt.

Inser att jag måste träna på skidåkning. Det går ju inte för sig att jag ligger ner i spåret och skrattar högt var och varannan minut när Per och jag är ute och skådar ugglor.
Fåglarna blir ju vettskrämda.

Och Per har ju faktiskt lite rätt i det han sa i den besvärliga uppförsbacken, mitt under min skådning av snöhög på nära håll:
-Det är liksom lite mer normalt att folk brukar ramla i nedförsbackar..

Nu är vi hemma igen, välbehållna och mina skidor är fortfarande hela. Så det blir fler skidturer här framöver.
..och, ja..hur gick det då?
Hörde vi några ugglor?

Det tänker jag skriva om i morgon, på Naturligtvis-bloggen..
Nu är det nämligen läggdags för en trött skidåkerska!