Rensat var det här..

En söndag på hemmaplan..

Förmiddagen började med smärre jordbävning..

Trotsiga tonåringar, protester i mängd och tjat i kubik, irriterad far och less Kirsti..

Det var rätt skönt att dra sig ut i trädgården och börja rensa och gräva rabatter efter alla dispyter.
Det blir liksom lite extra kraft i spadtagen också när man är irriterad.. och det är ju bara till nytta när ogräset ska väck.

Kryddlandet före..

..och efter.

Glädjande att flera av örterna åter igen överlevt vintern: Fransk dragon, citronmeliss, citrontimjan, oregano, brokbladig salvia, kinesisk gräslök, bladlök, gräslök, tre sortes mynta och fjolårets nykomling: Den färgglada ängssyran. Den sistnämnda hade jag ingen aning om att den var flerårig.. men vid närmare eftertanke bör den ju vara nära släkt med vanlig ängssyra som ju överlever vintrarna i normal ogräsanda.. :)

Per ägnade dagen åt att snickra vidare på blomlådorna till altanen respektive bastufarstun. Bara att se fram emot juni då sommarblommorna kan börja planteras ut..

Lite rosa blir det även idag.. Nu har nämligen bladkaktusen slagit ut sin första blomma!
Riktigt kul!



Mindre kul är att jag nu på kvällen upptäckte att kamerans blixt slutat fungera.. Troligtvis är det lampan i den som brunnit. Och den måste alltså lämnas in för reparation. Vid en hastig googling på nätet verkar det ta ca en månad om kameran måste skickas in till reparationsfirman..
H U R klarar man sig utan kamera i en månad!?
Överväger faktiskt att vänta med det till i höst.. Brukar ju faktiskt inte använda blixten så värst mycket, och utan kamera mitt i sommaren.. nä, det går ju bara inte!

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt slöa i fåtöljen, framför TV:n, och sticka lite.. försöka koppla av.
Har lite smått måndags-ångest just nu. Det är mycket som händer på jobbfronten just nu och i morgon är det dags för ett möte då jag antar att några beslut om schemaändringar m.m. kommer att fattas..

”Förr i tiden” när jobb växte på träd oroades man inte av sådant här, men i dagens ”varsel-oros-tid” vet man ju faktiskt inte vad som händer..
Nåja.. i morgon är en ny dag, i vilket fall som helst.

Och husets tonåring verkar ha lite dåligt samvete efter förmiddagens urladdning. Han och hans far är på riktigt gott humör nu.. så slutet på söndagen gott, allting gott!

Hibiskusen..

..som överlevde.

Jag gillar hibiskusar men lyckas aldrig få dem att överleva mer än några månader. De blommar vackert när de kommer hem från affären men sedan ger de upp.. och vissnar.

En gammal hibiskus däremot, som redan fanns på den tiden jag bodde hemma hos mamma, har fått följa med mig och har överlevt under alla år, den växer flitigt och blommar då och då.

Förklaringen på detta ”leva- eller dö-fenomen” hos mina favoritblommor hittade jag på bloggen "Stugan vid transjön" precis innan inköpet av de senaste hibiskusarna..
Där står att läsa om hur blommorna behandlas med hämmande hormoner för att de ska hålla sig fina, små och knubbiga, alltså lätthanterliga och därmed lättsålda.. En ”vild” hibiskus blir ju stor som ett träd om den får växa fritt..
För att försöka råda bot på detta ”hormon-plågeri” hos köpta plantor ska man därför plantera om hibiskusen så fort som möjligt.. All jord ska bytas ut och rötterna sköljas under rinnande vatten.

”Värt ett försök!” tänkte jag när jag kom hem med två hibiskusar från ICA Maxi..
Bytte jord och krukor.. och höll tummarna.

Den ena plantan avled några månader senare.

Men den andra har kämpat på genom hela vintern.. Den har inte vuxit varken på höjden eller bredden, men inte heller dött..
Och nu överraskar den mig med blommor!


Det är ett stort framsteg i min Hibiskus-följetong..
Hoppas nu att den kommer i gång att växa också.. har nämligen inget emot att den blir stor som ett träd!

Bladkaktus med knopp..

För ett par år sedan skrev jag i min dåvarande Trädgårdsblogg ett inlägg om min mammas bladkaktus..
Suckad över hur vackert den brukade blomma i min barndom, om hur min mamma alltid ställde den längs in bakom någon tjock gardin efter blomningen eftersom hon tyckte den var en mycket anskrämlig växt under större delen av året.. och om hur hon sedan stolt åter tog fram den nästa år när den slog ut i blom.

När jag flyttade hemifrån var det den enda växten jag tog skott ifrån.
Och jag började bete mig precis som min mor:
Less på en spretig, ful bladkaktus under större delen av året, men sedan en flitigt fotograferande och mycket stolt bladkaktusägare under den korta perioden den blommade..

Så höll det på under flera år.. ända tills blomman försvann under en flytt. Helt spårlöst borta var den plötsligt.
Efteråt misstänkte jag faktiskt att den blev stulen. Någon förbipasserande måste ha fallit för dess fulhet när den stod i trappuppgången och väntade på flyttbilen.
Vid det laget hade även min mammas bladkaktus tyvärr förpassats till ett liv uppe i blomsterhimlen.. Hon glömde den ute på balkongen, bakom en låda.. och den frös ihjäl.
Därför fanns plötsligt ingen bladkaktus i mitt liv.
Saknaden blev stor..

Efter att jag skrivit inlägget på min blogg erbjöd sig en av mina bloggvänner att skicka skott från sin vackert blommande bladkaktus. Så klart tackade jag ja!
Skotten reste i ett vadderat kuvär hit upp till norr från Gårdsjö.. och fick hedersplatsen i mitt köksfönster.
De växte.. och växte.

Och:
NU HAR PLANTAN KNOPPAR! Hela fyra stycken!

Jag är alltså åter igen ägare till en blommande bladkaktus! Vilken lycka..

Nu hade jag tänkt surfa in på Åsas blogg.. hon där söderut, som skickade skotten.. Vill ju berätta vad som hänt..
Men, som vanligt går det inte att komma in på Trädgårdsblogg.se. Så jag får vänta med att berätta den trevliga nyheten för henne..

Nu rullar jag tålmodigt tummarna i väntan på att knopparna ska slå ut.. Har sett kaktusen blomma på Åsas blogg, så vet att den är hur fin som helst.. och det är ju helt klart snäppet bättre med en egen bladkaktusblomma än tio ute på bloggen.. :)

Trevlig torsdagskväll!

En dag som denna..

.. är det ju liksom inte värt att blogga om något vettigt.
Ingen kommer att tro på det.
Därför blir det bara lite o-vettigt i kväll..

Ingen har som tur var lurat mig under dagens lopp.. inte vad jag märkt av i alla fall. (Lär väl visa sig i morgon om man möts av gapskratt i fikarummet eller luriga blickar från sambo och barn här hemma..)
Och ingen har blivit lurad av mig.. ännu.
Lugn 1:a april alltså.

Det är alltid lite kul att bläddra i dagstidningarna och se vad det hittat på för skämt.
En artikel om hundskit var garanterat ett skämt i en av våra morgontidningar, Norrbottenskuriren. Artikelförfattaren hade till råga på allt det passande namnet Finn Spets. Tänk så det kan slumpa sig..
(Läs artikeln här..)


Här hemma har en Lycklig Lotta flyttat in. (Inget aprilskämt!)
Som vanligt när jag skulle handla mat på Ica var jag tvungen att passera deras blomsterhörna. (Den ligger liksom ”mitt i vägen” när man ska till livsmedelhyllorna.) Nästan alla växter gick i gult.. men jag anser att det inte är påsk riktigt ännu. Därför protesterade jag genom att istället köpa det rödaste som fanns.. (Julen varar till påska var det ju.. eller..?)


Den blev en riktigt fin färgklick på köksbordet.
Om den överlever våren inomhus ska den få flytta ut i juni när nattfrosten slutat härja..

Nu blir det kvällsfika och läggdags.
Inget mer vettigt än så denna dag, alltså.. tro det eller ej!

Vintermörker..

..det har det varit gott om under de senaste månaderna.
Krukväxter däremot börjar det bli ont om.

Ovanligt många av mina krukväxter deppar denna vinter.

En stor, (eller heter det lång?) flera år gammal murgröna har förvandlats till eternell.
Den har inte vissnat ner på traditionellt ”nu är jag less på livet”-manér, utan helt sonika bara plötsligt torkat till en brungrå murgröna, med alla bladen kvar och fortfarande upphängd på väggen där den vuxit hela sitt murgrönaliv..

Benjaminfikusarna visar sitt missnöje med att slänga högar av blad på mitt nyligen renskurade golv.

Paraplyaraliorna härmar benjaminfikusarna med besked.. Aldrig förr har jag plockat, eller rättare sagt sopat, vissna araliablad i denna mängd!

Husets äldsta gullranka som stått ut med, och överlevt, torka, drunkningstillbud (=övervattning under semestern..), fall från hög höjd och ogödslad tillvaro under herrans massa år ser denna vinter ut att hota med självmord.
Den förstår jag mig allvarligt talat inte på just nu.. Den ska ju tåla mörka lägen så vintermörkret kan ju inte vara orsaken till dess dåliga livsgnista. Och någon ohyra hittar jag inte på den. Och normalt lite med vatten har den fått. Ändå är den deppigare än deppig.

Mina favoriter, st. Pauliorna, lever (tror jag..) men har inte en enda blomknopp. De brukar bjuda på fin vinterfröjd på fönsterbänkarna redan i februari under normala vintrar.. Men inte i år, inte.

Listan på vinterdeppare blir lång med andra ord..

Men det finns ett undantag bland alla dessa trötta krukväxter!
Blåvingen!
Den för mig rätt nya växten.. Den har nu överlevt sin första vinter i mitt köksfönster. Den såg risig ut runt jul, den tappade blad, den tappade alla knoppar och blommor, den såg ut att ge upp precis som sina krukgrannar..
Men NU har den ryckt upp sig!
Den blommar för fullt, skjuter nya skott, ser ut att fira vårens ankomst med hejdundrande tillväxt!
Vad glad man blir för en sådan liten, blå sak..

Det går i gult..

..och orange på fönsterbänken just nu.

Solen vägrade visa sig denna helg så det glädjer mig att några blommor lyser upp i fönstret.

Det verkar som att jag fallit för den orange-gula färgskalan när jag satsat på blommande krukväxter.

Men sanningen är den att de flesta blommorna hos mig brukar gå i lila-blå-vita nyanser men just nu är det bara dessa tre som blommar. (Gerbera högst upp, Epidendrum Ballerina i mitten och Clivia här nedan. )

Måste ju erkänna att det är trevligt att krukväxterna samarbetar på detta vis. Precis som att de kände på sig att de skulle matcha varandra om de slog ut samtidigt.

För övrigt har denna helg gått i slöhetens tecken. Barnen hostar, Per snörvlar och jag har börjat få ont i halsen.
Rena turen att det varit skidåkning på TV. Man har kunnat sitt-ligga i soffan och låtsas att man är jätteintresserad. Sedan har man förflyttat sig till fåtöljen bredvid och stickat lite på de ”engelska” sockorna.. fortfarande ”oerhört” intresserad av skidåkningen.. På det viset har jag sluppit både barn och karl.
(Per är i och för sig lite skidåkningsintresserad, men just nu är han inne i en dataspelsperiod så han sitter i sin egen lilla värld framför datorn.. Det är tur att det hörs en liten svordom då och då, så man vet att han lever.)

Måste ju erkänna att jag har lite dåligt samvete nu på söndagskvällen över att jag knappt varit utanför dörren under hela helgen.
Det är så typiskt: Under vardagarna längtar man ut på jobbet. Solen skiner, fåglarna kvittrar, och man tvungen att vara inomhus.
Lördag morgon snöar det, blåser småspik, solen befinner sig i Afrika och inte en enda fågelkrake ids kvittra.. och man själv häckar inomhus.
Söndagen blir en repris av lördagen. Fast med ännu mera snöoväder.

Så summan av denna helg blir:
Vad trevligt att det är måndag i morgon. Då skiner säkert solen igen. Och mitt halsont har säkert gått över. Och fåglarna kvittrar vackert redan kl. 07.00.
Livet är härligt.

(Helgen har faktiskt varit riktigt skön! Kanske inte framgår av raderna ovan.. men jag trivs med att göra ”absolut ingenting vettigt” vissa helger.)

Hoya shepherdii..

..med all den energi som jag just nu saknar.
Den har blommat oavbrutet i snart ett år. Även nu, mitt i mörkaste vintern, bjuder den på ögonfröjd i mängd och doftar riktigt gott.
Tacksammare krukväxt får man leta efter.

Önskar så att Hoya-energi vore smittsamt.